Jäklar vad de här benen har fått slita idag. Ungefär 11 km upp och ner för både Stenshuvud och Kortelshuvud, över rötter och stenar, ibland så stenigt att man inte såg stigen undertill, i iskyla, motvind och snöblandat regn och vått och slirigt överallt. Så jäkla roligt!
Det var Ekotrails event Run & Eat, eller trailparty som det också kallades. Vi var drygt 20 löpare som sprang idag, allt ifrån i princip nybörjare till riktigt duktiga löpare. Såna där som ser proffsiga ut redan när man står och väntar på starten, i allt från utrustning till rörelsemönster, och får en att bli nervös att man ska hamna kilometervis bakom… Men även om jag var nervös innan gick det bra.
Gruppen delades upp i flera mindre grupper efter tempo, så var och en kunde välja sitt eget tempo. En ledare visade vägen och en låg längst bak och såg till att ingen lämnades bakom. Vi började springa ifrån nationalparkens parkering vid Karakås och gav oss sen in på stigen som går nedanför Stenshuvud. Det hade regnat en del under morgonen och fortsatte regna under rundan, så det var ganska lerigt och slirigt överallt. Fick därmed testa hur mina nya skor (Merrell All Out Fuse) funkar i blöt terräng, och de hade faktiskt bra fäste i princip hela tiden trots att det var blött och vi sprang en hel del på blöta stenar och leriga stigar.
Vi följde en stig som går sakta uppför berget, i lite lagom lutning. Planen var att samlas uppe på norra huvudet för ett gruppfoto. Stenshuvud har tre huvuden som fått namn efter vilket håll de vetter åt – norra, östra och södra. Efter fotopaus här gick det neråt på “huvudvägen” nedför berget och där kunde man dra på rejält. Jag har märkt att jag är ganska bra på att springa utför, jag håller inte igen utan vågar liksom låta benen rulla på ordentligt. Som om man flög nedför berget.
Uppför är däremot en helt annan sak, vilket märktes strax därefter då vi skulle uppför Kortelshuvud som är en annan bergstopp som ligger precis intill Stenshuvud. Inte riktigt lika hög, men den känns betydligt brantare. Här fick jag gå i princip hela lutningen uppför. Benen började redan bli ganska möra. Uppe på Kortelshuvud är utsikten helt otrolig, men just idag stannade jag inte och tittade, det kan jag göra en dag när jag går där med hunden i lugn och ro istället.
Efter toppen kom jag ikapp tre av männen i gruppen som stod där stigen delade sig och var osäkra på vilket håll vi skulle åt. Eftersom jag hittar i området fick jag bli lite vägvisare därefter, fram tills vi kom ikapp resten av gruppen vid nästa uppsamlingsställe. Återigen var det skitroligt att springa nerför, även om vägen ned från Kortelshuvud är betydligt trixigare än den stora vägen ner från Stenshuvud, så det gällde att hålla igen lite för att inte ramla på rötter och stenar.
Vi sprang och småsnackade ibland, där underlaget var lätt, men där det var stenigt och krävde mer fokus gick det inte att prata. Jag hade varit lite nervös innan, eftersom jag så sällan springer ihop med andra och inte är sådär jättesocial, men det var hur lugnt som helst. Löpningen blev ju ett naturligt samtalsämne, så man hade absolut inte behövt vara nervös för att inte ha nåt att prata om.
Gruppen samlades igen vid Naturum och därefter sprang vi ner mot stranden för att sedan vika av mot min favoritetapp, den übersteniga stigen vid Stenshuvuds fyr. Så fort vi kom ner på stranden möttes vi av världens motvind. Det hade vi inte alls märkt av innan så det var som att springa in i en vägg. Vågorna var ganska höga och slog kraftigt långt in på stranden, och sköjde över fötterna på oss innan vi kom upp på stigen ovanför stranden igen. I motvinden var det dessutom snöblandat regn (vart tog våren vägen?) som piskade i ansiktet, så det var väldigt skönt att komma ifrån stranden.
Och så mitt favoritparti ja. Stenpartiet vid fyren. Vid det här laget hade vi nog sprungit 8 km eller mer och många höjdmeter, så just idag var det riktigt skönt att kunna skylla på det där stenpartiet för att få gå. Sista biten gick på lite lättare stigar mot Karakås. Vid det laget var jag så trött att jag tänkte “ska vi springa mer nu så skiter jag i det, då väntar jag vid bilen” men lämpligt nog var rundan slut. Så trött och så nöjd. Det var det längsta jag sprungit på länge, och dessutom i bitvis riktigt tuff terräng och med rejäla stigningar.
Efter rundan åt vi lunch på Kiviks musteri, och även där gick det hur bra som helst att sitta och snacka träning med nytt folk. Riktigt trevlig faktiskt. Jag som inte vågat sånt här innan eftersom jag är så osocial. Fasen vad nöjd jag är att jag anmälde mig. Bra benträning och bra socialträning. Hahaha det låter ju ungefär som när man socialtränar en hund 😉
Kul att det gick bra! Jag gillar sådana här evenemang – trots min asociala sida – speciellt när det är mat med i bilden. Men det är alltid roligt att springa på nya stigar!
Ja det var faktiskt riktigt trevligt att få snacka träning med andra springnördar. Det är inte så ofta jag får göra det, har inte så många kompisar med samma intressen.
Undrar förresten om det är vanligt att löpare är lite asociala av naturen. Flera av de bloggare jag följer påstår att de är det, jag själv är definitivt det, och nu nämner du samma sak. Det kanske är en förutsättning för att man ska vilja springa långt och länge, att man ska gilla ensamtid.
Jag är likadan. Känns lite jobbigt att träffa och springa med andra. Men det brukar “ge sig” när man väl är där (de FÅ gånger jag är där, vill säga). 😉
Kram M
Som tur är har man ju ett väldigt naturligt samtalsämne – löpningen – så risken att det blir pinsam tystnad är kanske inte så stor som man inbillar sig 🙂
Å vad kul att läsa! Är riktigt sugen på eko-trailen nu! Härligt att det gick så bra och väldigt skönt att höra att åtminstone du hittar. 😉
Det var ganska mycket prat om Eko-trailen under lunchen eftersom flera av deltagarna skulle springa den också. Verkar som om 21 km kommer att bli REJÄLT kuperad, medan 12:an blir lite snällare. Jag ska försöka få in några backiga rundor innan dess så att benen inte blir alldeles chockade 🙂