På det igen! Tjejknäcken race report

Idag var det dags igen, efter att ha vilat ordentligt i nio dagar. Sedan Tjejmarathon har jag som mest yogat lite grann och gått promenader med Rut, och med tanke på hennes tempo är det verkligen inga powerwalks det har handlat om. (Och simmat hundra meter i Gyllebosjön, men det är så lite att det knappt räknas. Men det är värt att notera eftersom det är sällan vi brukar bada där före midsommar.) Det är nästan så att jag har börjat bli lite rastlös nu de sista dagarna.

Men ikväll var det dags för Tjejknäcken i Simrishamn så nu har jag sprungit igen!

Tjejknäcken är liksom mitt första lopp (om man bortser från Stafettmaran 1994, men det är så längesen att jag knappt minns det) så det är lite betydelsefullt. Att jag över huvud taget började springa 2007 var på grund av att min kompis utmanade mig att vara med i Tjejknäcken det året. Och det var en enorm utmaning eftersom jag ALDRIG sprang på den tiden och verkligen inte tyckte om det. Ska berätta mer om det en annan gång.

Men sen gick det iallafall som det gick, och ikväll stod vi där på startlinjen igen. Jag, kompisen och hennes dotter (tillika min guddotter). Hon är 12 år och detta var hennes första “vuxenlopp”. Jag hade försökt tipsa henne om att “ta det nu lugnt i början så att du orkar hela vägen”, men hon svarade att “nej jag tror nog att jag ska maxa i början istället så ligger jag bra till sen”. Jaja, tänkte väl vi, hon får göra som hon vill. Vad vi inte tänkte på är att hon har mer springerfarenhet än alla oss andra tillsammans, eftersom hon har så mycket spring i benen att jag är osäker på om jag någonsin har sett henne gå.

Och jävlar vad hon sprang! Jag såg henne de första 300 metrarna, när hon lade sig i jämnhöjd med friidrottstjejerna i täten. När de sprang runt en krök och jag tappade dem ur sikte låg hon trea.

Själv fick jag verkligen slita. Tjejknäcken är 5,3 km långt och i år hade man ändrat sträckningen så att den går från Simrishamn ut mot Tobisvik, Karlstorpsvägen upp till Gröstorp och sedan cykelvägen tillbaka. Det var mycket backigare än den förra sträckningen. Skorna klämde så att högerfoten kändes alldeles avdomnad. Benen kändes dock helt OK och foten gjorde inte ont längre, så de nio dagarnas slappande har tydligen gjort nytta. Däremot var det jättejobbigt att försöka hålla ett någorlunda högt tempo, och dessutom var det riktigt varmt. Jag blev trött redan under Friskis uppvärmning innan. Visst kunde jag väl ha hållt mitt vanliga snigeltempo, men det är lite speciellt att springa lopp på hemmaplan, iallafall jag känner mer press att prestera då. Vill liksom försvara min heder när folk som känner igen mig tittar på.

Efter ganska många långa och svettiga backar avslutades loppet med en lååååång uppförsbacke upp till målet. Ja varför inte liksom? Inte mycket till målspurt med andra ord. Men klockan stannade på 29.22 och det är jag nöjd med. Fick syn på dottern som stod och hejade precis innan mål och hann vinka till henne innan jag INTE svischade i mål 😉

Men guddottern då? Hur gick det för henne? Jo, hon blev femma! Helt otroligt! 12 år gammal, första långloppet och andra gången hon springer 5 km över huvud taget. Vilken talang alltså! Jag är så imponerad att jag knappt kan beskriva det 🙂  Själv kom jag nog på tjugonde plats av ca 240 startande, så jag är också helnöjd med det, men tänk att hon blev femma alltså! Där ligger man i lä …