Helgen som gick var riktigt bra om man mäter den i utomhustid och naturupplevelser.
Lördag tog jag en jogg till Stenshuvud i helt underbart sensommarväder. Soligt och fint, men inte lika olidligt varmt som det har varit tidigare i sommar. Jag älskar september, det är överlägset bästa månaden, just av den anledningen. Fint väder men inte outhärdligt varmt längre.
Tanken var att få till 14 km, via Rörums strand och Knäbäckshusen till Stenshuvud, gärna med en sväng på stigarna inne i nationalparken. Men när jag kom till Rörums strand ringde min kusin som skulle komma och hälsa på efter lunch och sade att de kom lite tidigare än planerat, så jag fick korta av rundan lite grann. Men det blev en mil iallafall, och tvåsiffrigt är jag minsann inte bortskämd med nuförtiden.
Nedanför Stenshuvud går en stig alldeles längs med stranden, och jag var så sjukt sugen på att springa ner till vattnet och ta ett spontandopp, men tyvärr var det fullt av folk på stranden så jag fick bara stå där och svettas och drömma om svalkan. Folk i september? Vafalls? Då brukar ju Österlen vara alldeles avfolkat … Fick sätta mig och sura och pilla bort ett par fästingar istället.
Söndag var det lite duggregn, smådisigt och lite svalare. Om möjligt ännu bättre väder, för då får man gå runt i myskläder som tights, långlinne och hoodie och mysa hela dagen.
Inspirerad av lördagens tur tog jag med mig Rut till Stenshuvud. Det måste ha varit de där 4 km mindre som jag inte fick till under lördagen, som låg kvar i kroppen och lockade. Så en tur till till ungefär samma ställe, men en annan del av nationalparken.
Den här gången gick vi en bit uppför berget och tog sedan en stig som går på insidan av berget, där man når Stenshuvuds norra huvud och har en fantastisk utsikt norröver (utsiktspunkter finns både på norra, södra och östra ”huvudena”).
Lullade runt lite och testade självutlösaren på nya mobilen. Har ju inte haft någon ordentlig mobil på nästa hela sommaren, så nu är det kul att kunna ta bilder igen.
Vi gick inte hela vägen upp till norra huvudet, för halvvägs dit tvärnitade Rut och vägrade gå vidare, så då tog vi vägen ned mot stranden istället.
Nu är det ju så att jag har världens långsammaste hund, så våra rundor är inget som platsar i träningsdagboken direkt … Men jäklar vad jag gillar våra lugna rundor! Att bara lufsa runt i lugnt tempo. Stanna och nosa lite här och där, titta lite på utsikten. Lite som när man turistar och verkligen tar sig tid att gå i lugn och ro och titta sig omkring. Så härligt.