Österlenmaran – loppet som regnade bort

Ja, vad ska man säga? Österlenmaran blev precis så jävlig som jag hade misstänkt att den skulle bli, av väderleksrapporten att döma. Det blåste och regnade så överjävligt att det bitvis kändes som att springa i en hagelstorm. Och den utlovade ljusfesten (då maran anordnas under vanligtvis jättemysiga Österlen lyser då hela Österlen lyses upp av marschaller, ljusinstallationer, eldar och annat mys) lös med sin frånvaro. Alla marschaller hade väl antingen blåsts ut eller släckts av regnet …

Vid starten var det, trots regnet, ändå rätt kul. Den där stämningen innan startskottet lyder är svår att värja sig mot 🙂 Efter femtio meter stod en man och hojtade “Kämpa på, detta är bara början!”. Jotack, väldigt uppmuntrande …

Från Simrishamn gick banan längs med cykelvägen längs kusten mot Brantevik och sedan vidare mot Skillinge. Eftersom det blåste så hårt från havet kändes det emellanåt som hagel, så jag sprang med händerna uppe i ett försök att skydda ansiktet från “haglen”.

Redan efter fyra kilometer var jag så blöt att jag inte längre försökte undvika vattenpölarna. Det rann vatten längs armarna, innanför understället. Ganska snart fick jag ta av mig glasögonen för det var så blött att jag verkligen inte såg någonting igenom dem. Och att jag såg bättre utan, det säger inte lite.

I Brantevik kom första vätskestationen, där fick vi saft och banan. Gick en stund och åt banan och tyckte ändå att det var ganska trevligt att springa. Benen var pigga och flåset bra. Sen trampade jag plötsligt i en vattenpöl som var så djup att hela skon hamnade under vatten, och därefter sprang jag ett tag och lyssnade till plaskandet från skon. Löpglädjen grusades lite av att jag blivit extremt kissnödig, och med tanke på att man hade reflexväst på sig och säkert syntes på flera hundra meters håll, var det inte så lockande att sätta sig i diket. Lyckligtvis fanns det en restaurang vid vätskestationen i Skillinge som lånade ut sin toalett. Tack restaurang Verandan.

En bit efter Skillinge började jag reagera på att jag inte hade sett några vita vägvisar-plastpåsar på ett tag. Inte konstigt kanske eftersom jag hade fått ta av glasögonen, men det kändes ändå fel. Efter en stund beslöt jag mig för att stanna och vänta in gänget på tre löpare som låg strax bakom mig för att fråga om de hade sett några vägmarkeringar, och det visade sig vara Coyntha med sällskap och en tjej till. Jag skojade lite om att de verkligen fick se Österlen från sin bästa sida den här kvällen. Vi kollade löpar-PM:et och kunde läsa oss till att vi var på rätt väg och fortsatte ett par kilometer till innan det började bli ännu mer misstänkt att vi var på fel väg, vid det laget borde vi nämligen ha börjat möta de marathon/stafettlöpare som hade vänt i Borrby och var på väg tillbaka mot Simrishamn. Vi stannade igen och kollade kartan på mobilen och konstaterade att vi åtminstone skulle komma fram till Borrby om vi fortsatte en bit till på den väg vi valt, och efter ytterligare någon kilometer nådde vi ett vägskäl där vi äntligen fick syn på de löpare som var på väg tillbaka från Borrby.

Vi hade alltså varit på fel väg, men lyckligtvis hittade vi rätt till slut. Felspringningen hade dock gjort att vi hade sprungit någon kilometer för långt, och allt vårt kartletande hade gjort att vi var nära att missa reptiden vid halvmaramålet i Borrby. Men trots felspringning och regn hade jag faktiskt inte haft en tanke på att bryta förrän maken ringde när jag närmade mig Borrby och frågade om han skulle hämta mig pga vädret. Och då började jag fundera. Med tanke på att vi var så nära reptiden fanns det en risk att jag inte skulle klara nästa reptid ifall jag blev trött och fick sänka tempot, och att tvingas kliva av efter tre fjärdedelar var inte så lockande. Och så började jag föreställa mig att få komma in i värmen, få av de dyblöta kläderna och få ta en varm dusch. Så valet var inte särskilt svårt.

Han kom och hämtade mig i Borrby, efter att jag meddelat att jag klev av vid halvmaramålet och därmed fått halvmaramedaljen. 22,7 km visade gps:en, så tack vare felspringningen blev det lite drygt en halvmara. I ösregn från början till slut. Dottern satt i baksätet och när hon fick syn på min medalj utbrast hon “Bra mamma, för en gångs skull vann du!”. Hahaha inte direkt 🙂

Jag är inte alls besviken på min insats, men däremot känner jag mig lite snuvad på tröttheten. Jag hade verkligen längtat efter den där massiva tröttheten dagen efter ett långlopp, och sett fram emot att ligga klubbad på soffan en hel dag. Är alldeles för pigg idag och har både gått en timme med Rut i hyfsat tempo och varit på badet med dottern. Men bara för sakens skull skrotar jag ändå runt i mina Gococo-kompressionsstrumpor idag, allt för att frammana lite av den goa dagen efter långlopp-känslan.

Linnea träffade jag på vid halvmaramålet, och även hennes race report handlar, föga förvånande, mycket om blåst och regn.

Här har ni ett par rapporter från andra som sprungit Österlenmaran tidigare år. Såhär kunde det alltså ha varit om det inte hade regnat så förbaskat: Helena, Therese, Ann-Sofie och Thobias.