Berzerk OCR race report

Härmed presenterar jag för första gången i bloggens historia en race report från ett hinderbanelopp! Och inte vilket som helst, utan från Berzerk – slaget vid Helsingborg.

Det här var verkligen en jätterolig grej. Just det här loppet hade temat Helsingborgs historia, vilket innebär att det dök upp hinder som t ex att ta sig förbi vikingar som bildade en sköldvägg, att krypa under nät medan karoliner sköt i nån slags vapen som dånade så högt att de tvingades dela ut öronproppar innan vi kom nära. Men mest var det klassiska hinder som att ta sig över höga väggar, bära tunga grejer, klättra i rep och gå armgång.

Jag och tre kompisar hade anmält oss som laget Österlen Bärsärkers, och det var en perfekt grej att göra som ett lag. När man inte själv klarade ett hinder (som att ta sig uppför en vägg när man är så kort som jag) så kunde resten av laget hjälpa till och lyfta upp en.

Vi var på plats i Helsingborg i god tid innan loppet och gick en bit längs banan och inspekterade några av hindren.

Köpte kaffe på Espresso house och gick och laddade och provklättrade lite här och där. Första delen av banan gick längs med hamnen och strandpromenaden, rena sommaridyllen.

Vissa hinder var bara att glömma. Som att klättra i jättelånga rep till exempel. Jag gjorde ett halvhjärtat försök men gled bara ner, så där fick det bli straff i form av tio armhävningar istället. Betydligt enklare.

Andra hinder var betydligt lättare. Fast bara för mig visade det sig. Att studsa en bana på de här hoppbollarna tyckte jag var hur lätt som helst, men fick sen höra av andra att de hade haft jättesvårt för det eftersom de fick knäna ända upp i ansiktet. För en gångs skull hade jag alltså nytta av att vara kort 🙂

Vid två tillfällen fick vi vada ut i havet. Första gången en kort runda med en sandsäck på axlarna, och andra gången en längre bit från en brygga ut till kallbadhuset där vi skulle klättra upp i ett svajigt nät som ju inte direkt svajade mindre av att flera personer klättrade samtidigt. ”Vad händer om jag ramlar baklänges och landar på någon där nedanför?” tänkte jag när jag var ända uppe och försökte få ett stabilt tag om kanten, men lyckligtvis slapp jag få reda på det.

Efter strandpromenaden gick rundan upp i Pålsjö skog, där det var jättefint. Slingrande stigar och lite naturhinder som djup lera, och här var ironiskt nog det enda stället jag skadade mig. På en helt vanlig skogsstig, som jag sprungit hundratals gånger förut, lyckades jag vricka foten bara tre kilometer in i loppet. Det var ärligt talat lite pinsamt. Där var hur många avancerade hinder som helst, och så lyckas jag trampa snett på en helt vanlig stig. Bra där terränglöparen. Så resterande fem km tog jag mig igenom med en aningen ömmande fotled som givetvis fick ta en del stryk och inte är helt bra såhär dagarna efter. Jättesmart. Men det tänker man ju inte på där och då. Framförallt inte när man springer ihop med ett lag.

Slutspurten gick i en park där vi först hjälpte varann över en jättehög vägg och sedan kämpade oss förbi ett gäng vikingar med sköldar. Jag lyckades göra en sån där snygg rubgyfint, där jag sprang fram emot en av dem och sen snurrade runt jättesnabbt och for iväg åt andra hållet. Liiiite nöjd med den faktiskt. Och därefter vad det bara att spurta i mål. Berzerks fotografer lyckades precis fånga spurten förbi vikingarna.

Det här kommer vi garanterat att göra fler gånger. Det var hur kul som helst 🙂

Men till nästa gång ska vi ge det en ärlig chans och faktiskt träna mer specifik hinderbaneträning, klättring och liknande. Det hade ingen av oss gjort den här gången.