Toughest family race report

Förra helgen tog jag och dottern begreppet familjerastning till en helt ny nivå genom att köra Toughest Family. Så himla roligt!

Toughest Family är, precis som det låter, familjevarianten av hinderbanan Toughest. Föräldrar och barn kör tillsammans som ett lag och hjälps åt genom hindren.

Vi var på plats en dryg timme innan start och hade gott om tid att gå runt och kika bland utställarna, studera hindren i förväg och kolla på dem som hade startat tidigare än oss. Framförallt kollade vi på lerhindret, som bestod av tre-fyra leriga små kullar med djup lervälling emellan. Barnen hade lervällingen upp till brösthöjd, så det var ganska djupt.

Min bror kom dit och hejade och fotade oss, och när vi träffade honom efter en stund var dottern så taggad att hon höll på att spricka. “Jag är så taggad! Jag är så väldigt taggad!” ropade hon när hon fick syn på honom.

Innan start fick vi ansiktsmålningar i ett grönt och lila mönster. Våra favoritfärger. Min målning försvann dock efter halva loppet, då jag åkte en sjukt hög rutschkana rakt ner i kanalen.

Hur som helst kom vi till start supertaggade. Vi lufsade på i lagom jogg mellan hindren som bestod av en massa olika slags klättring, svingande i ringar, balansgång, lervälling, krypande under låga nät, spurt uppför en brant ramp samt dödsrutschkanan. Det enda hindret jag tvekade inför var just rutschkanan. Lånar en bild från Toughest för att ni ska få en bild av hur det kändes när man satt där på kanten och tittade ner.

Alltså, det var högt. Och när man såg de andra åka ner, hur sjukt snabbt det gick, var det ganska läskigt. Jag funderade ganska länge innan jag släppte taget, men kom fram till att jag hade ångrat mig enormt om jag inte åkte, så till slut släppte jag. Och jäklar vad fort det gick! Och jäklar vad glad jag var att dottern inte hade velat åka. Snacka om att jag hade varit nervös om hon skulle åka efter att jag hade känt på hur fort det gick och hur upp och ner världen blev då jag kom i vattnet.

Resten av hindren var dock mindre av dödslängtankaraktär. Vi hjälptes åt på sådana som var för höga för henne, men i vissa hade hon fördel för att hon är lite mindre och smidigare.

Min bror hängde med runt banan och fotade och hejade. Flera av hindren ställde ganska stort krav på greppstyrka, som att svinga sig i ringar och gå armgång, och där fick jag ge upp ungefär efter halva sträckan. Men jag klarade iallafall halva.

Loppet  var drygt 2 km långt och efter mål var dottern fortfarande lika taggad som inför start, så hon föreslog att vi vi skulle gömma våra medaljer och låtsas som att vi inte hade sprungit och köra ett varv till 🙂 Känns som ett ganska bra betyg på dagen.

Det här gör vi lätt om! Sjukt rolig grej, lagom nivå på banan, massa prova-på runt omkring. Att det dessutom var jättefint väder och att det var så varmt i havet att vi kunde tvätta av oss leran och ligga i vattnet och plaska jättelänge gjorde ju inte dagen sämre.